Paix liturgique

Den internationella konferensen “Sacra Liturgia 2013” ägde rum i Rom 25-28 juni i år. Tre biskopar närvarade och fick på så sätt möjlighet att delta i samtalen om liturgi och liturgireform tillsammans med präster, ordensfolk, lekmannasakkunniga, mediaspecialister och teologer. En av de tre biskoparna heter Alexander Sample, förutvarande biskop av Marquette i Michigan (Förenta staterna). Nyligen utnämndes han till ny ärkebiskop i Portland, Oregon. Fastän han talade vid konferensen for han redan på lördagen till Rom för att motta metropolitens pallium av påven Franciscus på apostlarna Petri och Pauli högtid. Tack vare sin erfarenhet som biskop kunde han i sitt föredrag ge djupa insikter i “Biskopens uppdrag som högste ansvarig, befrämjare och beskyddare av det liturgiska livet i sitt stift”.


I –  SAMMANFATTNING AV ÄRKEBISKOP SAMPLES ANFÖRANDE VID SACRA LITURGIA-KONFERENSEN

I sitt anförande reflekterade ärkebiskop Sample över biskopens uppdrag/ämbete. Han tog avstamp i Andra Vatikankonciliets beskrivning av detta uppdrag för att sedan tala om den konkreta tillämpningen av koncilietexternas vägledande principer sett ur stiftsbiskopens utsiktspunkt. Vad innebär det konkret för en biskop att axla ansvaret för stiftsbiskopens tre “munera”, d v s ”munus docendi, munus liturgicum, munus regendi” (att helga, att undervisa och att leda den flock man fått sig anförtrodd)?

Inledningsvis påpekade ärkebiskop Sample att konferensen tilldrog sig under Trons år och det pågående 50-årsjubiléet av Johannes XXIII:s öppnande av Andra Vatikankonciliet. Det verkade därför särdeles lämpligt att studera de faktiska koncilietexterna med förnyad energi så som Benedictus XVI ofta förespråkat.

I konciliets olika dokument beskrivs biskopen som överstepräst och högste herde för sin flock. Fastän biskopens uppgift i liturgin inte behandlas explicit, framhävs att den biskopliga liturgin, i synnerhet liturgin i biskopens domkyrka, bör vara föredömet och måttstocken i stiftet. Denna liturgi måste således vara exemplarisk men också aktivt tjäna som föredöme för såväl prästerskap som lekfolk. Domkyrkans liturgipraxis bör vara mallen för församlingarnas liturgi. Och därför måste den samvetsgrant motsvara de kyrkliga normerna samt genomsyras av en stark medvetenhet om skönheten i gudstillbedjan.

Ärkebiskop Sample citerade Lumen Gentium 26 för att illustrera att biskopen “har ansvaret för att den kristna religionens tillbedjan av det gudomliga majestätet bärs fram, i enlighet med Herrens bud och kyrkans lagar, universella såväl som stiftsegna”. Det romerska dekretet “Christus Dominus” om biskoparnas herdeämbete i kyrkan belyser biskopens ämbete utifrån den trefaldiga uppgiften att leda, främja och vårda sig om stiftets liturgiska liv. Detta kan sägas sammanfatta biskopens uppdrag att helga sin flock.

Den kanoniska lagen uttalar tydligt att biskopen är garant för att “enheten i den universella kyrkan” bibehålls. Vidare sägs att han måste “vara vaksam så att missbruk inte smyger sig in i det kyrkliga livet, särskilt vad gäller Ordets ämbete, firandet av sakrament och sakramentalier, Gudstillbedjan och helgonvördnaden”. Vidare åligger det honom att försäkra sig om att präster, diakoner och lekfolk allt bättre känner, förstår och fördjupar sig i de liturgiska riterna och texterna. Värdigheten och skönheten i såväl det sakrala rummet som kyrkomusiken och den kyrkliga konsten skall bidra till allt detta.

Ur biskopskongregationens Direktorium för biskopars pastotala ämbete, “Apostolorum Successores” (142), framhöll ärkebiskop Sample följande: “Tillsynsansvaret för gudstjänstlivet och gudstillbedjan bör biskopen se som sitt förnämsta ansvar: uppdragen som lärare och herde är underordnade och skall tjäna denna högre, helgande plikt. Fastän det till sitt väsen är nära förbundet med uppdragen att undervisa och leda, är uppdraget att helga skilt från de övriga i det att det uttryckligen utförs i Kristus Översteprästens egen person och utgör det kristna livets källa och höjdpunkt”. Biskopen handlar “in persona Christi capitis”, särskilt i liturgin.

Efter att ha utlagt de grundläggande texterna om liturgin på ett övertygande sätt började ärkebiskop Sample förklara hur man på ett mera handfast plan tillämpar de principer gällande liturgin som biskopen har i uppgift att vårda. I detta kom hans erfarenheter från stiftet Marquette väl till pass.

Till biskopens plikter hör, påpekade konciliet, att helga det stift han fått ansvaret för (munus liturgicum eller sanctificandi). I liturgin yttrar sig detta t ex när han anger riktning. Biskopens liturgi måste vara föredömlig. Alltför många som hemfaller åt missbruk kan tyvärr anföra, att de “sett att man gör på det viset i domkyrkan”. Olyckligtvis är slarv och missbruk i liturgin vanligare än de flesta vill medge. Ärkebiskop Sample strävar efter att vara ett föredöme för de troende i hans stift. “Så här gör biskopen”, skall de kunna säga om en värdig liturgi. Då kan biskopen känna stor glädje och veta att han gjort sin plikt.

Den andra delen i biskopens uppdrag är att undervisa (munus docendi). Även här åligger det biskopen att visa vägen för den liturgiska pånyttfödelsen i stiftet. Prästerskap och lekfolk behöver på nytt lära sig – men även lära sig förstå – de liturgiska normerna. “Jag tror verkligen att en betydande del av problemet med firandet av liturgin i vår tid, i synnerhet vad gäller mässan, går tillbaka på en djup och allmän okunskap om och oförståelse för den heliga liturgins själva väsen och mening", sa Sample. För att förmedla kyrkans lära på denna punkt bör biskopen begagna sig av alla till buds stående medel, inte minst biskopsämbetets olika råd och organ, stiftets publikationer och tidskrifter men även internet, fr a stiftets hemsida. Samtidigt måste han inse att saker och ting inte kommer att förändras över en natt. Åratal av god katekes, för att inte säga årtionden, är vad som lär behövas.

För det tredje utövar biskopen vad teologin kallar “munus regendi”, uppdraget att leda. Han får förstås inte avvika från de liturgiska lagarna, men måste härutöver komma till rätta med eventuella missbruk på annat håll i stiftet – alltid i en anda av tålamod och förståelse. Det åligger biskopen att se till att hans präster efterlyder liturgins normer. “Jag är övertygad att det vi kallar ‘god liturgi’ börjar med en osviklig lydnad mot de liturgiska normerna och den auktoritet de härrör från”, framhöll ärkebiskop Sample. Biskopen skall vid behov inte tveka att ingripa om och om igen för att garantera troheten mot de liturgiska lagarna. Missbruk kan inte tillåtas. Inte sällan beror missgreppen f ö inte på illvilja utan på okunskap. En praktisk lösning kan då vara att utge ett herdabrev om just liturgin, ett herdabrev som påtalar behovet av bättre undervisning i liturgiska spörsmål samt upprättar konkreta riktlinjer (för t ex kyrkomusiken).

Avslutningsvis skall något sägas om "usus antiquior", d v s den gregorianska eller äldre romerska liturgin. Ärkebiskop Sample uppgav, att den extraordinarie formen av den romerska riten utgör ett verkningsfullt botemedel mot missbruk och avvikelser i liturgin. Genom en ökad förståelse för den romerska ritens äldre form kan en "reform av reformen" (d v s översyn av den nya liturgin i traditionell riktning) bli möjlig. Benedictus XVI, i dag påve emeritus, önskade detta med eftertryck. Skall den ordinarie formen av den romerska riten kunna lägga om kursen och bli trognare konciliets texter, måste den först få ett slags kompass, ett ideal. "Usus antiquior" är detta ideal. Biskoparna behöver lära känna den extraordinarie formen, behöver bli hemmastadda i den. Om det sker, kommer de också att åstadkomma en kyrkans förnyelse.

Ärkebiskop Sample lever som han lär. I sitt förutvarande stift visade han välvilja och respekt för den äldre liturgin samt faderlig omsorg för de troende som bad om den. Han visade att han var sitt folks herde. Och därför att han var deras herde insisterade han på att vara först om att fira den gregorianska riten – i sin egen domkyrka.

Ärkebiskop Sample i Rom anförande vid Sacra Liturgia-konferensen

II –  INTERVJU MED ÄRKEBISKOP SAMPLE


PL: Upplever du att striderna kring liturgin är mindre framträdande och mindre ideologiska i Förenta staterna än i Europa?

Ärkebiskop Sample: Jag bor nu inte i Europa, men mitt intryck efter att umgåtts med konferensens olika deltagare är att det i Förenta staterna finns en större öppenhet för den äldre liturgin. Många kanske inte uppskattar den eller vill ha den för egen del, men de kan åtminstone låta saken bero, låt vara motvilligt emellanåt. Mitt intryck är att konferensens europeiska deltagare i sina hemstift möter större motstånd, fler svårigheter i fråga om den extraordinarie formen.


PL: Tycker du att man i ditt tidigare stift (Marquette) tillämpade Summorum Pontificum och efterlydde Benedictus XVI?

Ärkebiskop Sample: Ja, jag skulle nog säga att så var fallet. Så snart det fanns en efterfrågan för den äldre riten såg biskopen, d v s jag, till att den äldre riten erbjöds. I detta lilla stift ute på landsbygden hade vi hela tre församlingar som firade den extraordinarie formen. Därför att det fanns en genuin längtan efter den liturgin. Min tolkning av Summorum Pontificum är att den helige Fadern ville att biskoparna skulle visa de troende stor generositet och välvilja. Och det försökte jag visa i Marquette. När jag nu flyttar till Portland (jag har bara hunnit vara där i tre månader), måste jag undersöka hur stor den efterfrågan är bland de troende där.


PL: Hur kan vi uppnå liturgisk fred?

Ärkebiskop Sample: Utmärkt fråga! Nog kan man få intrycket att liturgin splittrar oss, katoliker, och att vi slåss om den. Ända från min seminarietid och alltsedan dess under mitt liv som präst har min erfarenhet tyvärr varit att det som borde ena oss som mest, det blir i stället en källa till splittring. Det är mycket sorgligt. Jag tror, för att använda en antropologisk liknelse, att det tynger svårt på vår Herres hjärta att den gåva av Honom själv som Han efterlämnat åt oss i den heliga eukaristin blivit en källa till söndring bland Hans efterföljare, och det t o m i kyrkans mitt och hjärta. Liturgisk fred innebure att vi alla godtog allt det som kyrkan genom tiderna gett oss i all sin rikedom. Denna rikedom innefattar inte minst den romerska ritens äldre eller extraordinarie form, som vi alltså bör omfamna. Som påven Benedictus XVI förklarade i sitt Motu Proprio (Summorum Pontificum) samt i instruktionen Universae Ecclesiae finns det nu två former av den romerska riten, och så kommer det att förbli under överskådlig framtid. Den dag vi kan ta emot detta i tillit kommer vi också att uppå liturgisk fred. Låter vi oss däremot i alltför hög grad styras av våra egna små preferenser, då väljer vi fel väg.