Paix liturgique

Organisatörerna för den stora Summorum Pontificum-vallfärden till Rom har offentliggjort ett preliminärt program för nästa vallfärd senare i år. Detta ger oss anledning att återkomma till höstens stora händelse. Vi passade även på att tala med Giuseppe Capoccia, representant för Cœtus Internationalis Summorum Pontificum, som anordnar evenemanget. Nedan hittar du såväl vallfärdens program som intervjun med Giuseppe Capoccia.



I –  PROGRAM FÖR SUMMORUM PONTIFICUM-KATOLIKERNAS VALLFÄRD TILL ROM I OKTOBER 2013

Årets vallfärd erbjuder ett rikt program. Utom processionen och mässan i Peterskyrkan blir det en korsvägsandakt längs Roms gator på fredagen, och på söndagen, Kristus konungens högtid, firar Biskop Rifan avslutningsmässan. Biskop Rifan tillhör Apostoliska administrationen S:t Jean-Marie Vianney i Campos i Brasilien, en kyrklig struktur för firandet av den gregorianska liturgin.

Torsdag 24 oktober, kvällstid: högtidlig vesper på ärkeängeln Rafaels högtid, pilgrimerna tas emot i Prästbrödraskapet S:t Petrus församling i Rom (Treenighetskyrkan)

Fredag 25 oktober, kl. 8: Rosenkransbön i Santa Maria Maggiore, därefter kulturell och andlig rundvandring i olika språkgrupper

Fredag 25 oktober, kl. 17: korsvägsandakt längs Roms gator under ledning av medlemmarna i don Riccardo Petronis Opera Familia Christi, den sammanslutning som anordnar söndagsmässorna i Altempspalatsets kapell

Fredag 25 oktober, kl. 19: pontifikalhögmässa i Treenighetskyrkan

Lördag 26 oktober, fr o m kl. 8: sakramentstillbedjan i San Salvatore in Lauro, därefter procession till Peterskyrkan, där pontifikalhögmässa firas kl. 11

Söndag 27 oktober, på morgonen: pontifikalhögmässa på Kristus konungens högtid, firad av Biskop Rifan, apostolisk administrator för kommuniteten S:t Jean-Marie Vianney i Campos (Brasilien)

Organisatörerna förutser ytterligare aktiviteter däribland en konsert i Treenighetskyrkan och troligtvis föredrag och samtalsträffar för prästerskap och lekfolk på lördagseftermiddagen. Det fullständiga programmet offentliggörs vid en presskonferens i Rom 26 juni. I samarbete med Opera Romana Pellegrinaggi kommer praktisk information för att underlätta organisationen av pilgrimernas resor och boende att meddelas senare.

>>> See here for the instructions for the pilgrims (English)



II –  SAMTAL MED GIUSEPPE CAPOCCIA, representant för Coetus internationalis Summorum Pontificum [*]

Nedan följer i oavkortat skick samtalet mellan företrädaren för Cœtus Internationalis Summorum Pontificum, som anordnar vallfärden till Rom, och Alessandro Speciale, journalist vid Vatican Insider.

1.    Hur ser med Summorum Pontificum särskilt förbundna katoliker på valet av påven Franciscus och dennes första månader som påve?

I likhet med så många andra katoliker blev vi väldigt förvånade och tagna av Benedictus XVI:s tronfrånträde. Vi var väldigt fästa vid honom. Valet av Franciscus tog även oss på sängen. Han var ju i hög grad okänd. Vi har därför följt vad han sagt och gjort med stor uppmärksamhet.

Och jag måste säga att den nye påvens ord genast lugnade oss. Han talade om djävulen som på allehanda vis söker skada oss men som inget förmår mot Guds barmhärtighet. Han anmodade oss att inte förlora tillförsikten till Guds kärlek. Han uppmanade oss att lämna våra rutiner för att uppsöka tillvarons yttre sfärer. Han varnade oss för att bli samlare av antikviteter eller nymodigheter i stället för att vara herdar som bryr sig om sina får, i stället för att vara människofiskare.

Påven Franciscus varje predikan kallar oss till ett intensivare, mera koherent kristet liv. Summorum Pontificum-katolikerna kan inte annat än uppskatta ett sådant budskap och ta emot det med glädje. För det är just längtan efter en förnyelse av vårt andliga liv, en längtan efter att finna en fast grund för vårt inre liv som lett många av oss till den traditionella liturgin, vilken dagligen ger oss näring, stöd, förnyelse. Benedictus XVI hade förstått att många i dag söker Kristus i en värdigare, djupare, intensivare liturgi, i en liturgi som tydligare präglas av, ja, genomsyras av känslan för det heliga.

2.    Vad tycker du om den nye påvens liturgiska stil? Styr han stegen i motsatt riktning från Benedictus XVI?

Påven Franciscus styrker oss förvisso i ord men orsakar i handling samtidigt viss oro och förvirring. Det vore ohederligt att förneka detta. Vi förstår om vissa undrar. Samtidigt får vi inte låta oss bli indragna i samtidens oförmåga att höja sig över det omedelbara. Har man förstått betydelsen av traditionen, vet man att kontinuitet, långsiktighet, de längre perspektiven måste vara våra ledstjärnor. Vår nuvarande påve kommer från en liturgisk och pastoral kultur som skiljer sig en hel del från den som råder i Rom. Han behöver tid på sig att växa in i påvestolen liturgiska tradition.

Sedan bör man inte koka ner liturgin till en fråga om personlig stil. Det viktiga är ju ritens teologiska värde och soliditet. Det är nu sant att varje pontifikat har sina särdrag. Men vi tror inte att Franciscus brutit med sin föregångare, Benedictus XVI, vilken såg liturgikrisen som såväl orsak till och symtom på en trons kris. Den uppmärksamhet som – med påvens eget tillstånd – omger den dagliga påvliga mässan i Casa Santa Marta minner varje katolik, präst som lekman, om att eukaristin är den enda källan till evangelisering.

2a.    På en del håll i den traditionella katolska världen är tongångarna tämligen kritiska. Inte minst inom Prästbrödraskapet S:t Pius X (FSSPX). Hur ser du på denna sak?

Snarare än verklig kritik i lärofrågor har vi sett prov på oförståelse och oro. Inte sällan är förklaringen helt enkelt den att vilseledande information sprids av medierna. Jag tänker på påståendena enligt vilka den nuvarande påvlige ceremonimästaren (vilken förknippas med Benedictus XVI) skulle avskedas och hans föregångare bli kallad att leda Gudstjänstkongregationen. Internet underlättar tyvärr överilade reaktioner. Sedan ligger det en viss känsla av berusning i tanken på att göra sin röst hörd över hela jorden...

Vad gäller Prästbrödraskapet S:t Pius X tycker jag nog att de officiella uttalandena verkat genomtänkta och kloka. Sedan har förstås olika enskilda element ibland gått längre, men jag tror nu att detta beror mer på inre motsättningar inom FSSPX än på misstro mot den helige Fadern.

3.    Hur togs fjolårets vallfärd emot och varför börjar ni om i år igen?

I fjol ville vi vittna om vår trosgemenskap med Benedictus XVI, vittna om vår närhet till den påve som återupprättat den traditionella liturgins ställning. Vi ville även visa att det inom den större katolska hjorden finns en stor grupp katoliker för vilka Summorum Pontificum är av största vikt, en stor grupp som vill uttrycka sin glädje över att fullt ut – och utan att det längre kan ifrågasättas – tillhöra den katolska, apostoliska och romerska kyrkan. Vårt initiativ hade även del i den nyevangelisering Johannes Paulus II och Benedictus XVI verkade för. Slutligen var vår avsikt att bidra till en försoning av Prästbrödraskapet S:t Pius X (FSSPX) med Rom.

Inte sällan blir nya initiativ till en början missförstådda. Bland våra vänner fanns det sådana som såg på oss med viss misstro. Däremot möttes vi med stor välvilja av såväl Gudstjänstkongregationens prefekt, kardinal Cañizares, som påven. Under avslutningsmässan påpekade den förre att han firade pontifikalhögmässan i äldre rit därför att det var normalt och naturligt. Under samma mässa läste kardinal-statssekreteraren upp en påvlig hälsning från Benedictus XVI till vallfärdens deltagare.

I år vill vi visa, att vi fortfarande står till förfogande för den nya evangeliseringen. Rörelsen kring Summorum Pontificum liknar på många sätt de nya kyrkliga rörelser som såg dagen efter Andra Vatikankonciliet. Lekfolket tycks mera medvetet om den aktiva roll det kan spela i kyrkans liv. Rörelsen drar till sig många unga familjer, ofta med många barn. Den utmärker sig för sin stora pastorala dynamik, och ur den springer många kallelser till präst- och ordenslivet fram. Det syns oss mycket betydelsefullt att alla dessa resurser kommer till användning ute i församlingarna och stiften.

4.    Hur många deltagare förväntar ni er?

Vi hoppas på 3000 på lördagen, då processionen till Peterskyrkan äger rum. Däribland en stor andel italienare. Från andra länder än Italien räknar vi med minst 500 pilgrimer. Dessa kommer troligtvis att delta under vallfärdens tre dagar. I slutet av juni torde vi dock ha en klarare bild, och då lägger vi också fram det helt färdiga programmet för vallfärden.

5.    Vad vill ni vittna om inför den större katolska världen?

Under många år blev de troende och präster som fasthöll vid kyrkans liturgiska tradition marginaliserade, utstötta, behandlade med förakt om inte hat. De hölls på den yttersta utkanten. Ingen kunde närma sig dem utan fara för repressalier. Vi vill bidra till den läkningsprocess som nu pågår. Såren efter katakombåren och orättvisorna måste få läka för gott. För att uppnå detta tror vi att krav och kravmentalitet har en begränsad verkan, och att det i stället är klokare att skriva in sig i den nya dynamik som påven Franciscus och kyrkan i stort erbjuder oss. Vi önskar vittna om kyrkans enhet. I en anda av glädje och vilja att tjäna kyrkan.

Inom den särskilda ram som den nye påven lagt vill vi även visa, att den gregorianska liturgin är ett utmärkt redskap för en återupptäckt av fattigdomen, fattigdomen som påven Franciscus kallar oss till. Att knäfalla, att be i ödmjukhet, att iaktta tystnad, att bekänna sina synder är fyra förhållningssätt som är utmärkande för såväl den äldre liturgin som andlig fattigdom. Låt oss för övrigt inte glömma att det var den helige Frans av Assisi som på 1200-talet spred det romerska missalet utanför den romerska kurian och det påvliga hovet. Samma missale som vi fasthåller vid 700 år senare. En återupptäckt av vad franciskanordens grundare själv sa och menade ifråga om liturgin skulle bidra till en fördjupad förståelse av den kristna fattigdomen. Ty fattigdomen i anden gör oss liksom till Kristi tiggare. Denne Kristus som kommer till oss i liturgin och skänker oss sin Glans, sitt Ljus och sin Rikdedom, som öppnar Himmelens portar för oss, Himmelen där den enda bestående rikedomen finns. Det är nog ingen tillfällighet om Padre Pio, ett av de helgon som ligger oss närmast i tiden, envist fasthöll vid den traditionella liturgin och var kapucin, det vill säga franciskan, fattig som få. Padre Pio var även i detta trogen sin ordensgrundare.

I de olika stiften och församlingarna söker otaliga kristtrogna efter andlig näring, en näring som den romerska ritens extraordinarie form på ett särskilt sätt bär på och skulle kunna ge dem. Men ofta känner de inte ens till den gregorianska liturgin. Ofta är det rentav så att de överhuvud taget inte har möjlighet att upptäcka den. Därför att icke så få i beslutande eller tongivande ställning inbillar sig att den traditionella liturgin ”inte passar vår tid”, inte är ”folklig”, inbillar sig att den vore elitistisk och snobbig. Verkligheten är emellertid en annan. Den traditionella liturgins skatter är inte tidsbundna. Lika litet som Kristi lära är tidsbunden. Den gregorianska liturgins skönhet är tidlös, och skönheten är i sin tur något alldeles nödvändigt, något som vittnar om det sanna och goda. Gud är Godhet, Sanning och Skönhet. Skönhet och kristlig fattigdom går hand i hand. Följaktligen har kyrkans liturgiska tradition åtskilligt oersättligt att erbjuda kyrkan. I detta ljus skall man förstå vår vallfärd, en vallfärd som skriver in sig i den nyevangelisering världen behöver.



III –   PAIX LITURGIQUES REFLEKTIONER

1)    Först firade kardinal Brandmüller i maj 2011 pontifikalhögmässa i äldre rit i Peterskyrkan som avslutningsmässa för det symposium om motu propriot Summorum Pontificum som dominikanpater Nuara hade anordnat. Sedan gjorde kardinal Cañizares detsamma sistlidna 3 november i samband med den första Summorum Pontificum-vällfärden (då kallad ”Una cum Papa nostro”). När det nu för tredje året i rad blir känt att pontifikalhögmässa i gregoriansk rit kommer att firas på altaret vid Petri stol i Peterskyrkan förstår man att en romersk tradition håller på att uppstå. Till detta skall läggas den omständighet att den traditionella mässan varje morgon firas i den påvliga basilikan av allt fler präster. Bland dessa präster finns det i dag anställda vid kurian såväl som besökande präster. Klart är att den extraordinarie formen år 2013 inte längre är något extraordinärt i Rom.

2)    I år har vallfärdens organisatörer velat lägga tonvikten vid personförsamlingarna för den äldre romerska riten. Samtidigt betonar de att vallfärden är till för alla. Vare sig man är troende, ordensman, seminarist eller präst är man välkommen, i den berömda Chartres-vallfärdens vackra anda. Detta uppskattar vi och är tacksamma för.

3)    Syftet med årets tonvikt vid personförsamlingarna är att visa att den traditionella liturgin utgör en alldeles legitim pastoral ram i kyrkan av i dag. Och att detta är vad påven stadgade om i det lagstiftande brevet (motu proprio) Summorum Pontificum och senare lät förtydliga i skrivelsen Universæ Ecclesiæ. Den äldre romerska riten är en naturlig del av kyrkans pastorala omsorg, och det motsvarar såväl andan som bokstaven i gällande kyrkolag. Detta är också det främsta skälet till att man, under Trons år, till valffärden inbjudit Biskop Rifan, vilken som bekant är biskop och apostolisk administratör för det hittillsvarande enda personstiftet för den romerska ritens extraordinarie form.

Utanför Brasilien är Apostoliska administrationen Saint Jean-Marie Vianney föga känd. Denna kyrkliga struktur upprättades av Rom i stiftet Campos efter en ganska unik utveckling. I Campos hette biskopen under tiden 1949 till 1982 Castro Mayer. När den nya riten infördes från och med 1968 höll han fast vid den äldre liturgin och mycket av den hävdvunna kyrkodisciplinen. Efter sin avgång bildade han ett prästsällskap som fortsatte att ta hand om traditionellt sinnade katoliker i stiftet Campos. År 1988 stod han vid ärkebiskop Marcel Lefebvres sida, när denne utan påvligt mandat konsekrerade fyra biskopar för FSSPX. År 2002 försonades denna traditionella struktur i Brasilien med Rom, varvid den apostoliska Stolen upprättade en apostolisk administration med ett 30-tal präster, ett 100-tal kyrkor och omkring 30nbsp;000 kristtrogna. Biskop Rifan efterträdde snart den förste apostoliske administratören, biskop Rangel, vilken dog strax efter sin utnämning av påven.

4)    En del programpunkter är ännu något osäkra. Men redan nu framgår att vallfärdens program är rikare än fjolårets. Detta bådar gott. Vidare hälsar vi med tillfredsställelse nyheten att vallfärden i år får hjälp av Opera Romana Pellegrinaggi, ett viktigt romerskt organ som med stort kunnande tar emot pilgrimer ad limina apostolorum vid Tibern.


[*]  Giuseppe Capoccia, italiensk högre ämbetsman och domare, har efterträtt Riccardo Turrini Vita, vilken 2012 utnämndes till Vatikanstatens Appellationsdomstol. Giuseppe Capoccia är en av förgrundsgestalterna inom kören Scuola Ecclesia Mater.